American Photo på Zinio (Swedish)

Jag läser myckert hellre tidskrifter på skärm (24 tum) än på papper. Zinios läsare är riktigt bra och upplevelsen blir fantastisk. Och kolla priset på vissa tidskrifter som American Photo!!! Eller Science som går för 20% av papperstidningen.

Zinio

Jag läser myckert hellre tidskrifter på skärm (24 tum) än på papper. Zinios läsare är riktigt bra och upplevelsen blir fantastisk. Och kolla priset på vissa tidskrifter som American Photo!!! Eller Science som går för 20% av papperstidningen.

Science

Tagged with:
 

A moblog post

Yesterday, we walked for five hours in a coast scenery filled with dashing white and pink flowers – called macchia. This photo isn’t from that scenery by the way, I forgot to take mobile photos This is from the Sunday walk.
I’m testing an iPhone app called iBlogger to write this post. The [...]

image1937455263.jpgYesterday, we walked for five hours in a coast scenery filled with dashing white and pink flowers – called macchia. This photo isn’t from that scenery by the way, I forgot to take mobile photos :) This is from the Sunday walk.

I’m testing an iPhone app called iBlogger to write this post. The photo is also from the iPhone, but somewhat enhanced with an app called photo fx. Landscape photography doesn’t work that well on these small screens though :) An the camera, well…

The location utility is a nice addition to the blogging experience.

Tagged with:
 

Twitter hashtag #technoscience

Today I used the hashtag technoscience in two tweets, and I hope there will be more… I seem to be the first…! I have a hard time understanding why critcal discourse have so difficult to break into the fun-and-play prison of Twitter. Twitter seems like a great tool too build complex webs of thougt through [...]

Twittersearch

Today I used the hashtag technoscience in two tweets, and I hope there will be more… I seem to be the first…! I have a hard time understanding why critcal discourse have so difficult to break into the fun-and-play prison of Twitter. Twitter seems like a great tool too build complex webs of thougt through myriads of small ideas.

It would be fun (and useful) if someone joined the twitter hash based “group” #technoscience

Tagged with:
 

From Web 2.0 to Web Squared

 

StartupTech has an article from the Web 2.0 Expo, where Tim O’Reilly suggested an alternative to the term ‘web 2.0′:
At the Web 2.0 Expo in San Francisco, internet guru Tim O’Reilly threw out the possibility that perhaps the name should be changed.
He said he and his friend John Battelle of Federated Media had been playing [...]

 

Web Squared

StartupTech has an article from the Web 2.0 Expo, where Tim O’Reilly suggested an alternative to the term ‘web 2.0′:

At the Web 2.0 Expo in San Francisco, internet guru Tim O’Reilly threw out the possibility that perhaps the name should be changed.

He said he and his friend John Battelle of Federated Media had been playing around with an alternative which was Web 2.0 + World = Web Squared.

I have a suspicion that some people have a grouch against the word web 2.0, because they view it as a trend and they do not view themselves as persons following trends. They do not want to be one in the crowd. They do not like these kind of hyped concepts, because they just don’t.

But the strongest resentment against the term web 2.0 is probably to be found in persons who count themselves as an authority or hope be one some day. The day the web 2.0 term withers away, the soul of the term – non-authoritative, transparency, democracy and participation – will fade away too. The technological foundations in web 2.0 will be just another tool in the capitalist raise to money and power. The soul of web 2.0 will soon be forgotten. The balance between producer and user will probably be as skewed as it was before the bottom up power of web 2.0.

Tagged with:
 

Eduction is a dysfunctional concept

At lunch, a large, loud American man leaned over and asked Masse and me “He, what are you guys here to learn”. I instantly felt the word “learn” somewhat strange in this conference. I’m not sure why. Perhaps it has to do with the fact that the word ‘learn’ is connected with the task of [...]

At lunch, a large, loud American man leaned over and asked Masse and me “He, what are you guys here to learn”. I instantly felt the word “learn” somewhat strange in this conference. I’m not sure why. Perhaps it has to do with the fact that the word ‘learn’ is connected with the task of acquiring facts in the traditional western education system. And that’s how I interpreted his question s:”What facts are you here to acquire?”. As John Maeda said in his talk yesterday:

‘Eduction’ is a dysfunctional concept.

Traditional learning is tightly connected with traditional education. I’m at this conference (Web 2.0 Expo) to acquire viewpoints of things more or less familiar to me, I am not here to acquire facts. I think some programming freaks might pick up a factual tip or two, but the sessions I’m looking for are about viewpoints about the interface between technology and ideology. This is learning too of course, but does the western educational system aknowledge this? No, not generally. Perhaps that’s what’s making it dysfunctional.

Tagged with:
 

Why digital cameras still sucks

I’m at the Web 2.0 Expo in San Francisco. Right now, I’m listening to Douglas Rushkoff. I shoot a photo with my Canon G10. Of course I wanted to be able to write the name of the person on the image and send it directly to Flickr. This is easily done with the iPhone, but [...]

I’m at the Web 2.0 Expo in San Francisco. Right now, I’m listening to Douglas Rushkoff. I shoot a photo with my Canon G10. Of course I wanted to be able to write the name of the person on the image and send it directly to Flickr. This is easily done with the iPhone, but the image quality in complex light is not that good on mobile phones. Please give me social features on my digital camera!

The iPhone version below is shoot in the app “mobile photos” and uploaded directly to Flickr, with added title and tags…

I will uppdate this post with the G10 photo during the day. I have to listen to Anssi Vanjoki from Nokia now. He is talking about ‘location’ – my favorite word right now…

Update!

The corresponding photo from my Canon G10, with the flash turned off:

Douglas Rushkoff

Tagged with:
 

Dagens Reflection: En dag på jobbet

Det var ett tag sedan jag skrev en dagens reflektion. Är på Web 2.0 Expo i San Francisco. I morgon börjar konferensen och eventuellt bloggande blir nog på Digitala Mediers blogg. Dagens reflektion blir mycket kort och den börjar med en bild.

Bilden föreställer en slags kändis från Fisherman’s Wharf i San Fransisco. Han har som [...]

Det var ett tag sedan jag skrev en dagens reflektion. Är på Web 2.0 Expo i San Francisco. I morgon börjar konferensen och eventuellt bloggande blir nog på Digitala Mediers blogg. Dagens reflektion blir mycket kort och den börjar med en bild.
Pengar

Bilden föreställer en slags kändis från Fisherman’s Wharf i San Fransisco. Han har som sin “grej” att sitta här på bron på bilden och skrämma människor. Han håller upp buskarna som ligger framför honom och när någon går förbi så rasslar han till i löven och säger buh… Allt detta vet jag efter ett reportage på svensk tv. Jag blev faktiskt förvåndad när jag såg honom igår. Hade glömt det programmet. En del tycker att han är jätterolig (inklusive jag själv) och det brukar samlas en hel del folk som står och tittar på andra sidan gatan hur folk reagerar när de blir skrämda. Det var faktiskt riktigt kul… :) Men från tv-programmet minns jag att det har hänt en hel del olyckor med sjukhusbesök som resultat och många San Franciscoianer är riktigt förbannade på honom, och vissa är rädda. 

Här sittar han i alla fall efter ett “arbetspass” med en hel del skrämda människor på sitt samvete. Masse och jag tittad på. Kul kul kul…. Riktigt kul… Nu är det dags att lägga ifrån sig arbetsredskapen (buskarna) och räkna pengarna från tacksamma människor som fått sig ett eller två  goda skratt. Reflektionen lämnar jag till dig. Jag upprepar i stället titeln:

En dag på jobbet…

Vi är alla ganska lika innerst inne. Inte sant.

Tagged with:
 

Dagens Reflektion: no 8 – Vetenskap & TV

Nu på morgonen berättar tv-nyheterna en underbar berättelse om att man blir smart om man äter fisk. Det har gjorts en undersökning på x många ungdomar i lumpen. Undersökningen har visat att de som äter mycket fisk är smartare i intelligens-testerna.
De forskare som har gjort testerna har självklart kunskap om alla fallgropar i “undersökningsresultatet”: som [...]

Nu på morgonen berättar tv-nyheterna en underbar berättelse om att man blir smart om man äter fisk. Det har gjorts en undersökning på x många ungdomar i lumpen. Undersökningen har visat att de som äter mycket fisk är smartare i intelligens-testerna.

De forskare som har gjort testerna har självklart kunskap om alla fallgropar i “undersökningsresultatet”: som tex att det kanske finns en korrelation mellan “analytisk intelligens” och till hur stor del man lyssnar på samhällets stående budskap om att det är nyttigt att äta fisk. Forskningsresultatet här skulle lika gärna kunna tolkas som att de personer som gör bra på intelligens-testerna är bra på att följa auktoritetsbundna råd.

Jag är en stor fan av populärvetenskap, men tv-nyheternas sätt att manipulera forskningsresultat är minst sagt tveksam. De de gör är att skala bort den komplexitet som är inbakad i ett forskningsresultat och bara presentera den populära versionen. Den som kontrollerar den populära versionen kontrollerar också media, och i förlängningen oss som konsumerar nyheter. Följden blir att vi som konsumerar forskningsnyheter blir en spegel för de forskare som kontrollerar vilka forskningsresultat som ska presenteras i lättsmälta mediaformer. Det är lätt att se resultatet om man följer tv-nyheterna en tid. De flesta dagar finns det med en forskningsstudie som presenteras med en procentsiffra omgärdad med lite ludd. Om det finns någon halvminut extra för fördjupat reportage handlar det ofta om att “för att veta detta säkert, så behövs fler studier”…. Mer forskningsmedel alltså.

Vad eventuella följdstudier visar får man sällan veta eftersom det då är nya lättsmälta informationsdumpningar som passar bättre i nyhetsformatet. Följdstudierna ger ju ofta en komplexare bild, vilket också motarbetar det sekundberäknade formated.

Det märkligaste i detta är alla inblandade förmodligen, och mer eller mindre, inser att det förhåller sig så här. Forskarna vet det säkert, nyhetsredaktionerna borde också ha den insikten och många av oss nyhetskonsumenter känner också till den här falska symbiosen i systemet. Och vi spelar med. För oss konsumenter handlar det förmodligen om vi berörs av den typen av nyheter utan att beröringen är akut. I stället ligger det ofta ett hopp i de här nyheterna. Om jag bara börjar äta fisk, eller broccoli, eller börjar motionera, eller… då blir allt bra. Kanske handlar det också om att vi trivs med rollen som käraktärer i det gigantiska drama som kallas “framstegsprocessen”.

Tagged with:
 

Dipity – nice way to present your web life

My wife just tipped me about Dipity, a wonderful tool for managing rss streams. In the picture obove I use it as a blog archive of this site, browsable in lots of ways. I love this!

Dipity

My wife just tipped me about Dipity, a wonderful tool for managing rss streams. In the picture obove I use it as a blog archive of this site, browsable in lots of ways. I love this!

Tagged with:
 

Krönika: Digitala Medier, friheten att…

Samma år som John F Kenndy mördades föddes en liten pojke i en frihetsöken strax utanför Stockholm. Pojken förvandlades så småningom till en större pojke med identitetsbeteckningen Peter. I morse, fredagen den 6 mars 2009, läste Peter en reseblogg från Afrika där en man kallad Mr Peter figurerade. Den Peter som är jag är så [...]

Samma år som John F Kenndy mördades föddes en liten pojke i en frihetsöken strax utanför Stockholm. Pojken förvandlades så småningom till en större pojke med identitetsbeteckningen Peter. I morse, fredagen den 6 mars 2009, läste Peter en reseblogg från Afrika där en man kallad Mr Peter figurerade. Den Peter som är jag är så långt ifrån en Mr Peter man kan komma trots att vi har samma identitesbeteckning, Peter. Skillanden är att den Peter som är jag, växte upp i en kultur som till stor del gick ut på att befria sig från auktoritetsbeteckningar som Mr. Det var en tid i Sveriges historia där en önskan om frigörelse från traditionella mönster blev en tändande gnista för kulturrevolutionen och dess svallvågor världen över. Poängen var att man skulle vara fri från påverkan och därmed kunna växa upp som en förverkligad och stark person.

Det var en annorlunda värld då. Framförallt tekniken tycktes vara från en annan värld. Och så var det ju, vi levde fortfarande i en värld där man försökte trycka in det analoga livet direkt i apparaterna. Jag minns när jag såg den första “digitala” klockan. Det var en stor apparat med siffror som drevs av en mekanisk rulle och för varje minut som gick rullade en ny siffra fram. Det var ett helt nytt sätt att presentera tiden jämfört med den gamla hederliga klockan med visare som vandrar runt en cirkel. Färg-tv skaffade min familj samma år som Abba vann melodifestivalen med Waterlo, som Ingemar Stenmark och Björn Borg började fängsla folket vid tv-apparaterna på ett helt annat sätt än tidigare.

När jag låg i lumpen hade färg-tvn funnits i mitt liv i 10 år. Jag låg i lumpen strax utanför Visby. Ibland skippade vi helgpermissionen för att festa till i Visby – i stället för att åka hem till Stockhom och festa. En helg hade vi smusslat in öl på luckan och förfestade så länge att klockan blev framåt midnatt innan vi beslutade oss för att ta oss in till Visby. Jag minns att jag tog på mig uppdraget att gå ner till tv-rummet och höra om det var någon mer som ville föja med till stan. När jag kom in i tv-rummet var det ett JÄKLAR liv där inne. Några av lumparkompisarna höll på och hurrade och hade sig och på tv-rutan stod det tre töntiga killar med blommor i händerna och guldfärgade skor på fötterna. En programledare pratade på flera olika språk och de tre töntarna anmodades att sjunga vinnarlåten på nytt. Minns att jag vände mig om till en av de som satt och hurrade och frågade: Vad är det där för tv-program?

Under större delen av åttio-talet och början av 90-talet ägde jag ingen tv. Jag bodde på Lilla Essingen i Stockholm. En kväll ringde det på dörren och en representant för staten stod utanför och frågade om jag hade tv, för det stod nämligen i hans protokoll att jag inte hade någon. Jag nämnde att hans protokoll överensstämde bra med hur verkligheten såg ut. Då blev han irriterad och sade att jag inte skulle stå där och ljuga mig rakt upp i ansiktet. Han hörde ju tv-n där inne i rummet. Jag sade att det var radion som lät. Om jag inte minns fel var det klingan eller Eldorado jag lyssnade på, och det sa jag till protokollmannen. Han trodde mig inte och propsade på att få komma in. Jag frågade om han hade något slags protokoll eller annant bevis på att han hade rätt att tränga sig in. Det hade han inte. Då sa jag att han fick skaffa det om han ville komma in och lyssna på Eldorado. Han blev röd som ett plommon i ansiktet och såg ut som om han skulle försöka tränga sig in, men med tanke på att jag var ett par decimeter längre så tog han det kloka beslutet och lomade iväg i stället. Om han hade trängt sig in så hade det kanske resulterat i att jag hade bjudit på kaffe och vi hade lyssnat på Eldorado tillsammans, för någon tv hade jag inte.

Däremot hade jag en dator. Vid det här tillfället hade jag precis bytt ut min hårddisklösa, muslösa handikappade PC till ett kraftmonster som kallades IBM PS1, 286:a. Den hade FÄRGSKÄRM OCH MUS. Jag fick en minnes-uppgradering på köpet så att internminnet blev hela 1 mb, och hårdisken var på hårresande 40 mb. Det riktigt brände till i skulten när kanonerna for fram och tillbaka i spelet Space Invaders.

Jag tror det var här någonstans det gick upp för mig att frihet från saker och ting kan vara bra, men att den verkliga friheten handlar om att att ha möjlighet till utveckling. Jag föreställde mig en massa saker man skulle kunna göra med datorn, om den inte bara vore så inkompetent. Minns att jag höll på i dagar (och nätter) med algoritmer i ett 3D program, vilket sedan krävde 1 dygns rendering och allt det resulterade i var en tredimisionell boll framför en sunkig grön yta som skulle föreställa en gräsmatta. Jag pluggade på Stockholms Universitet, mest humanistiska kurser och var fänslad av litteraturhistoria. Ett av mina projekt var att få in ett stort antal modernistska texter i datorn och söka efter vissa nyckelord och av det göra en analys av modernitetens väg mot sammanbrottet och början på postmoderniteten. Efter att ha knappat in hela TS Elliots Wasteland i ordbehandlingsprogrammet gav jag upp projeket efter insikten att ändamålet knappast helgade medlen. Min nya glänsande 286:a med ett sensationellt grafiskt DOS-skal som kallades Windows 1.0, var inte mer än en kreativ människas handikappade dröm om gränslös gestaltaning.

Internet kom, modemen gav en en annan slags möjligheter. Kommunikation. Datorerna växte och drömmen om gränslöst gestaltande kom allt närmare, även om många gestaltningsförsök slutade i ett trött och besviket ögonkast på datorn. Jag förstod att kommunikation inte krävde lika mycket av datorn som gestaltande så jag börjad mickla med sociala datorprogram, program som kunde binda ihop människor över Internet och skapa någon slags gemenskap. När jag ser tillbaka nu, så fattar jag inte hur jag kunde se sådana saker i det förhållande mellan IKT och människa som gällde då. När jag sysslade med verksamheter under begrepp som social navigering, och kollaborativ filtrering fattade jag inte ingenting av det jag vet idag, att ett flöde twitter-meddelande på max 140 tecken kan fläta samman människor på samma sätt som gamla hedliga samtal och möten. Jag tror att detta förunderliga fenomen beror på att människan har en förmåga till empati som ännu inte är registrerad i de rationella rullorna. Jag föddes in i en kultur som förhärligade friheten från olika saker, och sakta växte in i en kultur som börjar förstå att friheten ligger i möjligheten att kunna göra någonting av sitt liv.

I morse, den 6 mars 2009, var jag på invigningen av Digitala Mediers nya webbplats. Den är skapad av mediaföretaget Giv Akt tillsammans med personal, lärare och studenter på Digitala medier, en mediautbildning på Blekinge Tekniska Högskola. Den symboliserar mycket av det jag förgäves försökte hitta när jag tittade in i de första schabraken jag kallade dator. I flera betydelser är webbplatsen ett paradigmskifte. Den är döden för web 2.0 som begrepp och återuppståndelsen av det som självklar praxis. Den representerar den institutionella myndigheten som börjar få insikt och lättar på protokolltänkandet för att ge sig ut på den riskabla resan att finnas i en praktik i stället för att stå vid sidan om och försöka kontrollera och protokollföra skeenden. Den handlar om sårbarhet. En högskoleutbildning inom media som framställer sig som en samling personer: studenter, handledare, lärare, kitt-människor, doktorer, lektorer, rektorer, proffesorer. Alla investerar i ett sårbart system som bygger på deltagande, öppenhet, inkännande processer och “frihet att…”

Tagged with:
 
Page 1 of 712345»...Last »

Looking for something?

Use the form below to search the site:

Still not finding what you're looking for? Drop a comment on a post or contact us so we can take care of it!

Visit our friends!

A few highly recommended friends...

    © 2009 Peter Giger