De allra flesta förstår nog intuitivt vad jag menar med “det goda samtalet”. Det är en fras som man endast i yttersta nöd skulle lägga ner tid och energi på att söka en definition på. Och de krafter som krävde en definition skulle förmodligen uppfattas som det goda samtalets raka motsats. Det goda samtalet är någonting näst in till magiskt. Det är en idé-utveckling som ofta startar i en tillsynes alldaglig fråga eller ett konstaterande, för att sen ge sig ut på en fantastisk resa mellan två eller flera personer, stutsande från person till person, sakta ökande in intellektuell komplexitet eller emotionell inverstering eller båda samtidigt. Till slut har man en berättelse som är så inflätatad i den deltagande personerna att det blir både omöjligt och smått löjligt att tala om upphovsrätt, “författare” och andra dylika socioekonomiska föreställningar om individen. I själva verket är detta en process som pågår ständigt i samhället och särskilt i det hypermediala samhälle vi lever i nu. Det goda samtalet är en slags idealposition av den här processen, det är en idealposition som alla andra samtal söker men oftast bara blir bleka kopior av.

Det finns emellertid en annan slags samtal, ett samtal som förvrängt, likt en antites av “det goda samtalet”. Det känns lite tillbakåtsträvande att tala i dualistiska termer i en tid där det mesta handlar om att bryta ned gränser mellan dualistiska föreställningar.

Det jag kallar antites handlar mest om den teknopolitiska byråkratin, och de traditioner som skapas i dess fotspår. Det som händer i den teknopolitiska byråkratins kommunikationsprocesser är som en misslyckad dialektik. Om vi återgår till det “goda samtalet” och kallar det för en dialektisk process, där två eller flera personer sysslar med någonting som den hegelianska traditionen benämner som tes-antites-syntes, dialektik. Jag tror att det är en förenkling, men säg en språklig konstruktion som inte andas av förenklingar i dagens ultra-komplexa samhälle. Om man för över den dialektiska tanken till den teknopolitiska byråkratin så motsvaras den av en städigt oupplöst dialektik. Det är ett slags spel mellan test och antites som aldrig riktigt når stadiet av en antites utan ständigt slutar med blåslagna och blodiga individer/personer och en fullständigt oberörd byråkrati. Personer som representerar byråkratin kan också bli illa åtgångna, men själva byråkratin som en systemisk enhet står alltid intakt eftersom den inte har någonting att förlora. När byråkratin förlorar ett slag är det alltid dess personer som får ta smällarna, aldrig byråkratin själv. Och personerna inom byråkratin har också förmånen att få huka sig bakom den byråkratiska fasaden – de kan dock inte gömma sig för sig själva.

Och till sist ett mycket förkortat exempel som jag tänker mig ha med i essän jag håller på med. Exemplet visar på det komplexa i frågan snarare än att det försöker belysa vad jag menar. Anta att man har satt upp en mobil-mast i ett bostadsområde. Det bor 200 personer i närområdet. Efter ett år hör bostadsförening av sig till den “instans” som gav byggnadstillståndet till mobil-masten. De säger att 40 av de 200 har fått mystiska symtom som de tror beror på strålningen från mobil-masten. Tillståndsmydigheten meddelar att det inte finns några vetenskapliga bevis för att mobil-master ska kunna orsaka de symtom som bostadföreningen beskriver. Men personerna som arbetar för den här tillståndsmyndigheten tycker ändå att det är värt att undersöka saken och kopplar in en läkare som får undersöka de här personerna och de gör även en kontextuell analys som går ut på att utesluta andra påverkande faktorer som de 40 kan tänkas ha gemensamt. De hittar emellertid ingenting och en expertpsykolog gör en utredning med resultatet att de fyrtio har psykosomatiska besvär som grundar sig på att de har varit “militanta” motståndare mot mobil-masten och även haft en “fallenhet” för exeptionell oro. Eftersom alla andra förklaringar har fallit platt så väljer tillståndsmyndigheten att lägga sannings-kapitalet på expertpsykologen. Men sen då? Om man lägger sanningskapitalet på expertpsykologen, då finns det ju inget problem annat än den skock gnällande aktivister. Man meddelar bostadsföreningen att masten kommer att stå kvar eftersom man bevisat att de fyrtio personernas symtom inte berodde på masten. Det är de själva som, förmodligen omedvetet, gör sig sjuka för att de ska slippa se den fula antennen “var och varannan dag”.

Men faktum är att om man tar bort mobil-masterna kommer dessa människor förmodligen att tillfriskna. Ett av problemen att vi tillskriver den individualla personen så liten vikt i dagens byråkrati. Vi har normalt så svårt att se samhället som ett komplext cybernetiskt system, och vara så mänskliga att vi ser individer som personer.

Den skenbart förnuftiga logiken är enligt lyder så här: De fyrtio blir inte direkt påverkade av mobil-masten. Det är relationen person och mast som inte går ihop och eftersom alla personer är olika är det en subjektiv erfarenhet. Om dessa fyrtio tar sig sjävla i kragen så kan de “bota” sig själva. Mobilmasten är alltså egentligen inte en aktör här. Den blir snarare utnyttjad för personliga syften, medvetna eller omedvetna. Om man ändå skulle visa mänsklig omtanke och flytta masten, då skulle bara problemet flyttas till nästa plats. I förlängningen skulle det bli omöjligt att sätta upp mobilmaster eftersom ingen skulle vilja ha dem på sin egen bakgård om man gav sig i det här fallet.

Många skulle nog kalla detta för vanlig utilistisk handlingskraft. Några få bakåtsträvare ska inte få hindra oss andra att få mobil-master, eftersom….!!!

Just det. Hur är det med det där eftersom? Vilka som vill ha mobilmasterna och varför är en egen fråga som jag inte har tid att ta upp här. Men den hör onekligen till. Vill jag ha mobilmaster? Jag vill definitvt ha Internet-servrar, men vill jag verkligen ha mobil-master? Hur många har ställt sig den frågan och hittat ett svar. Inte många. Egentligen inte jag själv heller, även om jag nyss ställe frågan.

Den här artikeln var en reaktion på förra reflektionen och Peters fråga i kommentaren “vad jag menar med teknokrati”. Jag är inte säker på att teknokrati är rätt ord längre, om man ser dess historia tillbaka till början av förra seklet. Jag ska fundera på saken.

Ursäkta om jag inte tyar kolla igenom vad jag skrivit. Detta är en textuell strax-före-lunch-anstormning. En mer genomkollad version kommer som essä, på det andra språket… God Lunch.