Samma år som John F Kenndy mördades föddes en liten pojke i en frihetsöken strax utanför Stockholm. Pojken förvandlades så småningom till en större pojke med identitetsbeteckningen Peter. I morse, fredagen den 6 mars 2009, läste Peter en reseblogg från Afrika där en man kallad Mr Peter figurerade. Den Peter som är jag är så långt ifrån en Mr Peter man kan komma trots att vi har samma identitesbeteckning, Peter. Skillanden är att den Peter som är jag, växte upp i en kultur som till stor del gick ut på att befria sig från auktoritetsbeteckningar som Mr. Det var en tid i Sveriges historia där en önskan om frigörelse från traditionella mönster blev en tändande gnista för kulturrevolutionen och dess svallvågor världen över. Poängen var att man skulle vara fri från påverkan och därmed kunna växa upp som en förverkligad och stark person.

Det var en annorlunda värld då. Framförallt tekniken tycktes vara från en annan värld. Och så var det ju, vi levde fortfarande i en värld där man försökte trycka in det analoga livet direkt i apparaterna. Jag minns när jag såg den första “digitala” klockan. Det var en stor apparat med siffror som drevs av en mekanisk rulle och för varje minut som gick rullade en ny siffra fram. Det var ett helt nytt sätt att presentera tiden jämfört med den gamla hederliga klockan med visare som vandrar runt en cirkel. Färg-tv skaffade min familj samma år som Abba vann melodifestivalen med Waterlo, som Ingemar Stenmark och Björn Borg började fängsla folket vid tv-apparaterna på ett helt annat sätt än tidigare.

När jag låg i lumpen hade färg-tvn funnits i mitt liv i 10 år. Jag låg i lumpen strax utanför Visby. Ibland skippade vi helgpermissionen för att festa till i Visby – i stället för att åka hem till Stockhom och festa. En helg hade vi smusslat in öl på luckan och förfestade så länge att klockan blev framåt midnatt innan vi beslutade oss för att ta oss in till Visby. Jag minns att jag tog på mig uppdraget att gå ner till tv-rummet och höra om det var någon mer som ville föja med till stan. När jag kom in i tv-rummet var det ett JÄKLAR liv där inne. Några av lumparkompisarna höll på och hurrade och hade sig och på tv-rutan stod det tre töntiga killar med blommor i händerna och guldfärgade skor på fötterna. En programledare pratade på flera olika språk och de tre töntarna anmodades att sjunga vinnarlåten på nytt. Minns att jag vände mig om till en av de som satt och hurrade och frågade: Vad är det där för tv-program?

Under större delen av åttio-talet och början av 90-talet ägde jag ingen tv. Jag bodde på Lilla Essingen i Stockholm. En kväll ringde det på dörren och en representant för staten stod utanför och frågade om jag hade tv, för det stod nämligen i hans protokoll att jag inte hade någon. Jag nämnde att hans protokoll överensstämde bra med hur verkligheten såg ut. Då blev han irriterad och sade att jag inte skulle stå där och ljuga mig rakt upp i ansiktet. Han hörde ju tv-n där inne i rummet. Jag sade att det var radion som lät. Om jag inte minns fel var det klingan eller Eldorado jag lyssnade på, och det sa jag till protokollmannen. Han trodde mig inte och propsade på att få komma in. Jag frågade om han hade något slags protokoll eller annant bevis på att han hade rätt att tränga sig in. Det hade han inte. Då sa jag att han fick skaffa det om han ville komma in och lyssna på Eldorado. Han blev röd som ett plommon i ansiktet och såg ut som om han skulle försöka tränga sig in, men med tanke på att jag var ett par decimeter längre så tog han det kloka beslutet och lomade iväg i stället. Om han hade trängt sig in så hade det kanske resulterat i att jag hade bjudit på kaffe och vi hade lyssnat på Eldorado tillsammans, för någon tv hade jag inte.

Däremot hade jag en dator. Vid det här tillfället hade jag precis bytt ut min hårddisklösa, muslösa handikappade PC till ett kraftmonster som kallades IBM PS1, 286:a. Den hade FÄRGSKÄRM OCH MUS. Jag fick en minnes-uppgradering på köpet så att internminnet blev hela 1 mb, och hårdisken var på hårresande 40 mb. Det riktigt brände till i skulten när kanonerna for fram och tillbaka i spelet Space Invaders.

Jag tror det var här någonstans det gick upp för mig att frihet från saker och ting kan vara bra, men att den verkliga friheten handlar om att att ha möjlighet till utveckling. Jag föreställde mig en massa saker man skulle kunna göra med datorn, om den inte bara vore så inkompetent. Minns att jag höll på i dagar (och nätter) med algoritmer i ett 3D program, vilket sedan krävde 1 dygns rendering och allt det resulterade i var en tredimisionell boll framför en sunkig grön yta som skulle föreställa en gräsmatta. Jag pluggade på Stockholms Universitet, mest humanistiska kurser och var fänslad av litteraturhistoria. Ett av mina projekt var att få in ett stort antal modernistska texter i datorn och söka efter vissa nyckelord och av det göra en analys av modernitetens väg mot sammanbrottet och början på postmoderniteten. Efter att ha knappat in hela TS Elliots Wasteland i ordbehandlingsprogrammet gav jag upp projeket efter insikten att ändamålet knappast helgade medlen. Min nya glänsande 286:a med ett sensationellt grafiskt DOS-skal som kallades Windows 1.0, var inte mer än en kreativ människas handikappade dröm om gränslös gestaltaning.

Internet kom, modemen gav en en annan slags möjligheter. Kommunikation. Datorerna växte och drömmen om gränslöst gestaltande kom allt närmare, även om många gestaltningsförsök slutade i ett trött och besviket ögonkast på datorn. Jag förstod att kommunikation inte krävde lika mycket av datorn som gestaltande så jag börjad mickla med sociala datorprogram, program som kunde binda ihop människor över Internet och skapa någon slags gemenskap. När jag ser tillbaka nu, så fattar jag inte hur jag kunde se sådana saker i det förhållande mellan IKT och människa som gällde då. När jag sysslade med verksamheter under begrepp som social navigering, och kollaborativ filtrering fattade jag inte ingenting av det jag vet idag, att ett flöde twitter-meddelande på max 140 tecken kan fläta samman människor på samma sätt som gamla hedliga samtal och möten. Jag tror att detta förunderliga fenomen beror på att människan har en förmåga till empati som ännu inte är registrerad i de rationella rullorna. Jag föddes in i en kultur som förhärligade friheten från olika saker, och sakta växte in i en kultur som börjar förstå att friheten ligger i möjligheten att kunna göra någonting av sitt liv.

I morse, den 6 mars 2009, var jag på invigningen av Digitala Mediers nya webbplats. Den är skapad av mediaföretaget Giv Akt tillsammans med personal, lärare och studenter på Digitala medier, en mediautbildning på Blekinge Tekniska Högskola. Den symboliserar mycket av det jag förgäves försökte hitta när jag tittade in i de första schabraken jag kallade dator. I flera betydelser är webbplatsen ett paradigmskifte. Den är döden för web 2.0 som begrepp och återuppståndelsen av det som självklar praxis. Den representerar den institutionella myndigheten som börjar få insikt och lättar på protokolltänkandet för att ge sig ut på den riskabla resan att finnas i en praktik i stället för att stå vid sidan om och försöka kontrollera och protokollföra skeenden. Den handlar om sårbarhet. En högskoleutbildning inom media som framställer sig som en samling personer: studenter, handledare, lärare, kitt-människor, doktorer, lektorer, rektorer, proffesorer. Alla investerar i ett sårbart system som bygger på deltagande, öppenhet, inkännande processer och “frihet att…”